sarasvensson

Jag brukar svälja dina lögner mest för att få känna något.

Idag känns livet lätt. Så fritt och så fint. Ingen
saknad och ingen längtan. Det känns inte tomt.

Jag måste låta mig förlora för att sedan kunna vinna.
Jag måste få vara skör för att sedan kunna vara stark.
Jag måste låta mig vara ledsen för att sedan kunna vara glad.

Vi måste bara vara, för att sedan bli något annat. Det bara är så.

"Det spelar ingen roll om jag kommer sakna ihjäl mig ibland. Det spelar ingen roll om jag kommer längta efter den där kroppen, famnen, händerna, läpparna. Ingenting spelar roll längre."

"Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år.
Jag har trampat upp stigar där gränserna går"

 

I may be dumb, but I’m not stupid in love.

Have you ever hated yourself for staring at the phone your whole life, waiting on the ring to prove you're not alone? Have you ever held your breath and asked yourself, "Will it ever get better than tonight"?

"Du skrattar och kysser min hals, och jag minns varför jag
föll för dig. Varför jag alltid föll för dig."

Vi delar aldrig samma hjärtslag.

Det spelar ingen roll vad vi gör, eller säger om varandra. Vi förblir
alltid detsamma. Ingen förstår, inte ens vi.

Jag minns att vi var lyckliga igår.

Varje stund, varje minut. Samma konstiga beslut. Det blir fel. Allt går snett, och det tar aldrig riktigt slut.

Men nu spelar ingenting någon roll. Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll. Här kan jag börja om, nu kan jag se vad jag har förträngt. Nu ska jag passa mig för honom, som aldrig gjort som han har tänkt. För jag vill aldrig bli sån, så jag har lärt mig det igen. Det kanske passar nån, men inte för mig, och inte än.

Jag älskar att bli äldre. Jag älskar att jag snart fyller 18 och att jag snart börjar trean och går mitt sista gymnasieår. Det känns himla bra faktiskt. Men samtidigt så saknar jag när man började sjuan och allt var nytt och spännande. Skolan blev lite jobbigare, men också lite roligare.

Jag hade mappar till alla mina ämnen, tappade aldrig bort skolböcker och det var ordning. Jag visste när jag hade prov och jag visste när nästa inlämning skulle in. Jag pluggade till varje prov, (iallafall kvällen innan), och jag klarade dom. Jag lämnade aldrig in en inlämning försent. Jag kunde sitta och plugga som en idiot enda in på natten. Jag undrar så ofta vart det slitet tog vägen? Kämpade jag så hårt för att idag sitta här som ett fån och låta det gå dåligt, bara sådär?

Även fast skolan blir roligare och roligare, (men också jobbigare och jobbigare), så vill jag tillbaka till hur jag var. Missförstå mig rätt. Jag vill inte vara hon jag var - dumma, glada, och ganska deppiga jag. Jag vill bara vara som jag var skolmässigt, det är allt. Är det så mycket begärt?

Vad har fått det hjärta som jag har försökt övertyga är tomt och oskyldigt, att vilja vara mer än vänner och skedkompisar under ensamma nätter? Vad var det för konstig känsla som gjorde att jag ville känna hans närhet, hans värme, hela han om och om igen.

Jag hade knappt någon aning om vem han var, och jag önskar att det fortfarande vore så. Men sen stog han bara där. Världens kanske mest otryggaste människa.

Jag kan inte svara på hur kill-känslolösa jag kunde känna allt det här, det här som ingen förstår, inte ens jag.

I'm falling everytime.

Det är en underlig känsla när man börjar hata sig själv. Den smyger sig på, äter sig in. Och för varje synd man gör måste man göra en till. Regn faller på mig och det spelar ingen roll vart jag gömmer mig, för på något sätt hittar det alltid tillbaks till mig.