Svinigt rädd
Tillbaka i lillstugan, och för första gången så känns det läskigt att ligga här själv. Det var så tyst inne i huset och det kändes så tomt, jag gick runt på tårna så jag skulle kunna höra främmande ljud ifall det skulle inträffa. Sen när jag skulle låsa ena ytterdörren så speglades innerdörren i fönstret och jag blev livrädd, jag trodde att det stog någon där. Efter nånting som kändes som en hjärtattack så gick jag och borstade tänderna. Jag stog i badrummet och tänkte på hur riktigt jävla rädd jag hade blivit om det faktiskt hade varit någon där, också kände jag hur skönt det var att det inte va så. Vilken tur ungefär. När jag var klar släckte jag sista lampan, kollade mig omkring och insåg för 150e gången att jag verkligen inte tycker om att vara själv när det är stort, tyst och mörkt. Jag vred om låset på andra ytterdörren för att öppna, kom även på mig själv med att kolla igenom det suddiga fönstret som sitter på dörren, ifall jag såg nånting som rördes där utanför. Efter att ha kommit fram till att jag inte kunde skåda en enda rörelse så insåg jag hur löjlig jag är som nästan går och väntar på att det ska bli läskigt bara för att. Så jag öppnade dörren och klev ut, och där stog jag i nattlinne och frös. Jag stängde ytterdörren, blev rädd igen för nu hade jag varit ett lätt offer. Jag såg framför mig hur det kom någon och började jaga mig, och jag kom knappt framåt eftersom jag hade mammas sandaler på mig. Fick lite lätt panik då jag inte hittade den rätta nyckeln, det prasslade och jag tänkte på hur högt det lät. Jag tyckte till och med att jag hörde fotsteg kommandes, men med mina hököron (när det väl gäller) så var det nog inte så ändå. Jag skyndade mig lite snabbt över till stugan, fick halvpanik igen eftersom jag inte hittade nästa nyckel på en gång heller. Men tillslut fick jag tag på den och jag slängde mig in hit. Men rädslan var inte över även om jag hade hoppats på det. Än så länge har jag ingen taklampa och det resulterar i att jag måste gå några steg för att tända lampan. Så det är kolsvart och jag står tyst innanför dörren för att lyssna efter ljud. Ungefär som att jag skulle höra någon andas, som att någon på nått vis hade tagit sig in hit medan jag var hos pappa. Så jag tar av mig sandalerna och tänder lampan så fort som möjligt. Jag börjar lyssna igen men rummet är bara stilla. Men samtidigt så är jag fortfarande rädd så jag kollar både under sängen och i garderoben innan jag kan ta det lugnt.
Så nu ligger jag här, lugnet efter stormen skulle jag nog kalla det. Jag kollar aldrig mot fönstren även fast jag har gardiner för, och nu är det bra igen.
