sarasvensson

Jag skrev precis världens längsta text om dig, sen bara försvann det. Det liknade oss litegrann.

Vi blir äldre och vi förändras, så hur mycket jag än vill att det ska vara som förut så vet jag att det inte går. Och som sagt så skulle jag kunna skriva hela natten och hur mycket som helst om dig, men samtidigt vet jag knappt vad jag ska säga. Jag vet bara att jag är riktigt jävla less på det här, det är så frustrerande och jag vill inte mer. Men du vet vad jag har sagt och ändå verkar du inte förstå.

Du sa att jag inte skulle ta dig för givet, jag hörde inte av mig längre och du sa att jag aldrig berättade nånting. Men då vill jag veta vad du gjorde som var sån stor skillnad på detta? Och vem är det som ligger och skriver milslånga texter för att försöka få allt det här att gå framåt?

Det känns som att jag har kämpat så länge nu fast att jag knappt har förstått det själv, jag har försökt om och om igen för sån är jag. Men jag tror att jag långsamt började glida ifrån dig, och tillslut gick det inte mer. Jag slutade försöka och nu ligger jag här och skriver allt detta. Men samtidigt så tror jag inte att det här är slutet, verkligen inte. För du är du, och vi är vi. Vi har gått igenom hela livet tillsammans och jag vägrar tro att det är över. Jag försöker bara hitta våran nya början, men när det blir och hur det ska gå till, det vet jag som vanligt inte.

Vi kan inte leva på det som var, och det insåg jag för längesen. Men vad du än tror så bryr jag mig fortfarande om dig, jag lovar.