sarasvensson

Regndropparna ser ut som tårar mot fönstret,
och jag kan knappt hålla mina ögon öppna. Men det är kanske bra, då kanske jag får drömma en liten stund. Jag kanske kommer slippa all denna osäkerhet för ett ögonblick, det hade varit så skönt. 

Jag sträcker upp mina händer i luften, jag sträcker på mig och minns samtidigt alla roliga nätter. Jag har stampat och stampat i flera timmar, det är en av dem bästa känslorna i världen. Jag lovar. Man känner sig fri och man känner den enorma glädjen. Jag skrattar och mår hur fint som helst eftersom att jag är medveten om att jag inte är den enda människan på jorden, som vill dansa och glömma bort alla bekymmer för en stund. Det kan jag leva med, så låt oss snälla stanna tiden.

Ta min hand och håll den ett tag. Jag behöver ingenting annat, inte ikväll. Jag kämpar med ett självförtroende som krossats för längesedan. Jag talar sällan om, för jag vill inte visa mig svag. Allt som är och allt som varit, vad spelar det för roll? Jag hatar den här känslan, det är någonting som tar över. Fast jag kanske inbillar mig, det måste vara så. Men jag tror inte på någon,
du ljuger om du säger att du vill ta min hand.

Vem vet, himlen kanske också är ledsen ikväll.