All good things, come to an end
Jag har spelat fotboll sen jag var 7 år, och jag har haft mina bästa dar redan. Jag minns känslan så himla mycket, fotboll gjorde mitt liv skulle man kunna säga. Det var det allra bästa jag visste. På senare år har suget och glädjen runnit ut i sanden stundvis. Ibland vill jag bara skita i allt och lägga skorna på hyllan, och andra gånger finner jag den där glädjen igen.
Men när det är som värst. Då allt känns meningslöst, när vad jag än gör går fel. Då klickar jag mig in på Fredriks blogg och letar upp "The Sara Svensson story". Och ibland känns det faktiskt bättre.
"En av de största var en lång, stark, långsam, lat tjej med högst varierande humör. Skaplig teknik och ett fantastiskt tillslag var hennes största tillgångar"
"Hennes totala oräddhet imponerade omgående på mig. Attityd och inställning är inte alltid något som jobbar till hennes fördel, men jäklar vilken naturbegåvning i målet! Slänger sig framför fötterna vid frilägen, kliver in i klungor och boxar bort höjdbollar och slänger sig utan en tanke på smärtsamma landningar!"
"Säsongen 2011 hör Sara till a-laget."
Ja, ibland känns det faktiskt bättre.
