sarasvensson

det är så annorlunda nuförtiden. du är borta.

jag kan inte komma på något bra ord för vad jag känner just nu. för jag är så arg, förbannad och besviken på samma gång. jag vill alltid alla väl och du får mig att framstå som en idiot. jag vill inte bry mig mer, jag orkar egentligen inte lägga energi på dig för det är bara onödigt. men vissa dagar känner jag mig så förstörd inuti, även fast jag aldrig erkänner det. vissa gånger vill jag bara gömma mig, för jag orkar inte se dig. du tycker att allting är mitt fel, du tycker att det är jag som gjort fel och enligt dig är jag dum i huvudet. men kolla på dig själv i spegeln och inse själv vad du håller på med. förstå på riktigt vad du har gjort och sluta skyll allting på mig nästa gång. jag kanske låter hård, men det finns inget jag skulle göra för att få höra din röst igen.

jag sa alltid att jag jämt skulle finnas där. jag sa alltid hur mycket jag älskade dig. jag trodde inte att jag skulle klara av att gå, jag trodde aldrig att jag någonsin skulle vilja det heller. vi tyckte alltid att vi förstod varandra så bra, vi hade ju kul du och jag. det blev ovant att inte ringa dig och berätta om vad som händer i mitt liv, det blev konstigt att inte träffa dig så ofta som vi faktiskt gjorde. du var ju min bästa vän.
jag trodde att jag hade ett val, men jag insåg tillslut att det aldrig fanns några alternativ. jag tog tag i mig själv och förstod på riktigt hur det alltid har varit. och vad som fick mig att se förbi dessa saker vet jag inte. men jag saknade dig när du var borta, jag längtade efter att få prata med dig. men det var aldrig tvärtom, idag vet jag inte om jag ens var i närheten av allt du sa att jag var. men jag visste alltid innerst inne att du aldrig brydde dig lika mycket som jag, och det vet du också. egentligen förtjänar du inte alla dessa rader som jag skriver just nu, men för ett tag sen hade du förtjänat allt och mycket, mycket mer.

så många gånger jag har varit arg, men bara struntat i det för att du var du. så många gånger som jag har varit ledsen, för att jag saknat dig så mycket, jag behövde ju dig. jag tänker inte förneka och säga att du inte har hjälpt mig, du fanns där så många gånger då ingen annan gjorde det och jag älskade dig massor för det. jag kan idag knappt förstå att vi är så långt ifrån varandra som möjligt med tanke på hur det har varit, men vi har olika meningar om varför och jag håller fast vid mig själv. du vill förstöra mitt liv och det gör mig ändå besviken på något konstigt vis trots att jag egentligen inte vill bry mig längre. men är det verkligen värt det, så gö det.
jag är starkare än någonsin och jag vägrar dras ner pågrund av dig.

jag trodde alltid att du skulle vara så svår att släppa taget om.
jag ville heller inte att den dagen skulle komma, men det gjorde den. och du var inte svår.

om jag bara hade vetat, vad jag vet idag.