sarasvensson

Sällan man sitter en söndagskväll i mörkret och vill skriva tills det inte finns något kvar att säga. Inte är det någon skillnad denna gång. Men jag är så förbaskat jävla glad över mitt liv. Jag har inte allt, verkligen inte, men det jag har är mer än tillräckligt. Samtidigt som jag känner denna glädje kan jag bli så ledsen, det behöver inte finnas någon speciell anledning, men kanske tar det på krafterna att vara glad jämt? Jag skulle kunna sitta hela natten och försöka beskriva alla dessa känslor som man faktiskt har inom sig.



Jag har världens finaste människor omkring mig, världens, världens bästa personer i mitt liv. Jag försöker så gott jag kan att vara den bästa jag, och jag hoppas att det är tillräckligt. För alla känner sig dålig nån gång, det sägs väl vara normalt? Men jag hatar känslan som man får när någon är sur på en, för det är aldrig meningen, ibland blir det ju bara så. Jag kan inte alltid vara bra, även om jag vill, så går det inte. Jag hoppas bara att de vet hur betydelsefulla dem är för mig. Världens bästa människor, de som jag har i min närhet alltså.



Jag har blivit så besviken på mig själv de senaste månaderna. Jag har skrattat och jag har mått skitbra, men jag har struntat i allt annat. Jag har umgåtts med vänner och jag har varit uppe sent om nätterna. Men resten då? Det som är väldigt viktigt för mig själv, det måste jag bli bra på igen. Fast samtidigt så är det svårt att vara positiv när ingenting verkar vilja gå bra. Men jag kommer tillbaka, det lovar jag.

Ibland vet man inte hur man ska ta sig vidare, hur man ska vinna över det som känns jobbigt. Så vad gör man då? Mitt hjärta säger jag vet inte, men min hjärna säger att man bör sträcka upp händerna i luften och ha kul.

Och för alla oss som vill ha kärlek. Som vill vara någons Någon. Så tror jag att det kommer att bli bra. Det kommer nog lösa sig.



Ibland önskar jag att jag inte kunde känna nånting alls.