sarasvensson

jag fastnade på ett ställe jag aldrig någonsin hade varit på.
jag glömde verkligheten och valde att stanna där jag var.

jag visste hur det var hela tiden, jag visste att det aldrig skulle bli som det var.
allt jag ville var att komma bort, men trots det ville jag inte släppa taget helt.

jag fastnade i det förflutna och sjönk mer än jag anade.
jag insåg inte att mina tankar var för mycket, jag insåg inte att det var jobbigt.

jag väntade på något jag aldrig skulle få. jag väntade på det omöjliga.
och det visste jag, jag visste att det aldrig skulle gå.

jag var på en väg som det bara gick att gå vilse på.
jag kom längre och längre bort, trots min vilja att vända.

varför fastnade jag där. varför glömde jag verkligheten och varför valde jag att stanna kvar? varför gick jag inte iväg när jag visste hela tiden, varför fick det bli för mycket? varför släppte jag aldrig taget och gick min egna väg? varför fick det förflutna ta mig om och om igen. varför lät jag mig själv leva sådär i över ett år? varför gjorde jag ingenting, varför lät jag det gå så långt. varför kunde jag inte skita i allt och tro på mig själv?

hur kunde det bli sådär, hur kunde allt gå så fel. hur kunde jag låta en enda person få mig att må sådär. hur kunde jag? och hur kunde jag vilja gå vilse när vägen fanns framför mig hela tiden?

hur kan man vilja välja något, som drar ner en så jävla mycket?
idag förstår jag inte hur. aldrig mer och aldrig igen