sarasvensson

Jag tänker tillbaka, läser från tidigare, inser hur nära vi faktiskt var. 2010 frågade jag mig själv vad jag skulle göra utan dina andetag, och jag visste inte. Det alternativet existerade inte för mig. Vi hade varit vänner i så många år, vi hade delat så mycket roligt, vi hade funnits för varandra genom allt, vart tog den vänskapen slut? På vilken väg skiljdes vi åt? Jag vet inte.

2010 var du orolig för vem du skulle prata med på skolan när jag skulle flytta. Du visste inte vem du skulle öppna dig till men du var samtidigt stolt över mig, du sa att du beundrade mig i allt. Du sa att jag var en fantastisk människa och jag älskade dig för det. Jag svarade dig med att säga att du var den starkaste jag kände, jag tyckte att du var så duktig. Du var min bästa vän, och jag skulle alltid finnas för dig. Du skulle aldrig tveka på det.

Jag tänker på dig ibland. Jag undrar vad du gör nuförtiden, jag funderar på om du någonsin är på våra ställen där vi brukade vara varje morgon. Ibland när jag går förbi där går jag dit och sätter mig en stund, och det är nog första gången jag säger det. Jag antar att jag saknar dig.

Mina väggar var täckt med all text du skrivit, ditt namn stog överallt och jag var så less i flera månader för jag kämpade med att glömma dig. Jag var tvungen att måla flera lager för att det skulle försvinna.

Kära du. Vi visste så mycket om varandra, jag sa allt till dig. Jag tror att jag verkligen saknar dig ibland. Det känns som att det var igår jag såg dig senast, det känns som att det var alldeles nyss jag kände dig så väl. Men det var det inte.

Jag är ganska säker på att 2010 var ett otroligt bra år för oss, men det var där någonstans det tog slut. Där vi tog slut.